ord blir starkare

När du skrev att ens vänner försvinner och inte står en lika nära som förut, speciellt ens barndomsvänner så inser jag vilken tur vissa människor har. Tänk att fortfarnade ha kontakten med kompisarna från första dagen i sexårsgruppen, det är minnen! Båda goda och dåliga tyvärr, men ändå bevarar man de finaste minnen så länge man kan innan något förstör dem. Det är faktiskt inte så svårt att få dem förstörda det räcker med att de börjar undvika dig så är det klart. Hur snabbt det går för ens liv att ta vändningen man aldrig ville skulle hända, det var vändningen man fasade för under de värsta bråken. Och plötsligt stod man där och ni var borta. Saker som man sa kan jag ångra rejält, om jag inte skulle gjort si eller så skulle allt varit som förut. Men så kan man helt enkelt inte tänka, eftersom vi gick skilda vägar så var det helt enkelt meningen. Jag tror att allt har en mening det som händer, även om det är helt udnerbart eller helt för jävligt så är det som händer meningen. Antingen för att man ska lära sig eller bara för att det är så. Visst ibland känns det för jävligt, och allt man vill göra är att ta första bästa planet och sticka och aldrig komma tillbaka. Det skulle vara udnerbart om man kunde göra så men man kan inte fly från det som hänt, även fast man mår skit av det och ständigt gråter och tänker på hur det kunde blivit. It wasn´t ment to be that way and you have to accept that, hur inser man något som detta? Går det verkligen? Ja det gör det men det tar tid, tiden läker såren.

tack beccis för att du fick mig att tänka (L)

göteborgaren från skåne :D